guesswho

Tiden är kommen. Jag återgår till AnnaLiten igen. Jag följer de goda råd jag fick från min vän. Jag kommer alltid vara AnnaLiten, varför ens försöka vara något annat?

www.annaliten.blogg.se

Nu är jag tillbaka där jag började och det är där jag kommer stanna.

Over and out.

"Klart man ska gnälla!" David du är underbar! :)

Vad ska man säga. Dom rosa molnen försvann. kan inte ens skymta dem längre.

Jag är arg, han är arg. Vi båda är arga. På vad är lite diffust.

Jag är irriterad över hans brist på att dela tiden. Ja, jag förstår att han vill hinna träfaf vänner osv. Helt klart och de ska han också. Men betyder det att han ska försvinna i en vecka? Att man knappt ser han överhuvudtaget, inte hör av han heller. Som bort blåst. Det tycker jag inte är okej. Klart han ska hänga med vännerna men kanske behöver man inte helt försvinna från jordensyta för de?

Josse och jag gjorde en spontan liten utgång på eget bevåg. Så som förr i tiden! Skit kul hade jag, verkligen! Han uppskattade det inte riktigt. Han tycker att jag kunde ha hört av mig i alla fall så han visste var jag var, och jo de hade jag kunnat göra. Men han låg ju ändå och sov? Aja, han säger att han inte tycker om hur mina utgångar med mina vänner brukar sluta med att jag hamnar ensam med några skumma typer. De kan jag förstå, men jag är trots allt 23år. Jag har bott på ön i snart ett år. Jag har vart ensam med skumma typer förut  utan att ha någon som visste vart jag var.

Jag förstår vad han menar. Men det stör mig ändå att folk inklusive han tar mig för en lite flicka som inte kan göra något själv.

Jag har i allmänhet vart grinig. Nu vet jag varför jag känt mig som en levande död. Ska fixa det i morgon.

Han är sur, jag är sur.

Vi skulle umgås den 3 mars. En av våra får lediga dagar tillsammans. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om han vill ens längre. Någon mysig ledig dag tillsammans kommer det i alla fall inte bli. Vi behöver prata, reda ut en del. Förhoppningsvis går de bra.

Fan. Känner mig helt förstörd. Hade helst av allt velat gå från jobbet och lägga mig i sängen och gråta floder.

Hem och få ur mig allt och inget.

Jag har ingen rätt att bli irriterad eller arg.

Han har redan informerat mig. Men jag blir lite irriterad ändå. Ni som känner mig är väl inte direkt förvånad.

Kan inte låta bli att irritera mig på människor som dubbelbokar sig om jag säger så. Inte kul för någon i sammanhanget. Jag vet. Jag har ingen rätt. Har lust att säga att han får sova hemma resten av veckan. När vi ändå jobbar olika. Men jag har inte hjärta för de, även om jag är sur så vill jag ju ha han där.

Hur som helst så hängde man med den hemkomna i går. Vi gjorde de vi är absolut bäst på: Ryggläge i sängen med film och karra.

Underbart, det finns ingen man slappar så bra med som med den hemkomna. Vi kollade på "Drömkåken". Jisses så vi skrattade! Måste säga att filmen absolut var nyttigt för mitt humör! Den var grym! Och jag som inte ens tycker om svenska filmer.

Nu så ska jag jobba. Sen får jag väl se om Plutt är hemma när jag kommer eller om han kanske dubbelbokat sig igen och drar de kortaste strået (jaaa, jag vet. Jag ska inte gnälla eftersom jag får mest tid av alla. Men jag måste få gnälla av mig lite).

Skillnaden mellan dig och mig är att du är du och jag är jag.

Reslutatet blir: En röd, en ultra blond. En lång, en kort. En pojke, en flicka.

Olika men väldigt lika trots allt.

En med ett stort hjärta, en med ett hjärta som är trasigt i kanterna.

Olika upplevelser, olika erfarenheter.

Som till slut kan pusslas ihop till ett Oss. Till ett Vi.

Skillnaden mellan dig cog mig är att du är ditt underbara du och jag är mitt lite halv trasiga jag. Resultatet blir trots allt ganska bra.

Sitter på jobbet, som vanligt. Slutar 20 idag. Ska leka lite med den hemkomna efter jobbet. Sedan blir det att vänta på Plutt som ska komma och joina mig i min stora säng. Aldrig har jag känt mig så liten som när jag ligger ensam i den där monster stora sängen. Brukar "skärma" av sängen med den andra kudden, så sängen inte ska kännas så stor. Känns tryggt att känna något stöd bakom ryggen. Nästan som om att Plutt sov bakom mig.

Läst mycket i tidningarna om Bjästa nu sista tiden. Svårt att låta bli. Funderar mycket kring det där. Dom säger att samma makt som Hitler fick skulle aldrig en enstaka människa kunna få idag. Fallet i Bjästa visar på raka motsatsen. Vuxna människor låter ledas av rykten som startas av ungdomar (inte ens så att man kan kalla dem ungdommar, de är barn). Alla litar blint på vad som är sagt.

Människor tycker om att få ingå i en grupp. Skylla ansvaret på någon annan är också populärt, i stället för att ta reda på vad som är rätt och vad som är fel.

Så hur kan vi på 2010-talet fortfarande vara i ett sånt behov att få vara med i gruppen att vuxna människor stöter ut en 14-årig flicka?

Skrämmande. Absolut. Jag hoppas och tror att jag aldrig kommer bli en sådan människa. En sådan som följer gruppen oavsätt vad. Som litar blint på vad sägs runt i kring.

Ibland blir jag så himla arg på mig själv. Jag uppför mig illa. Är allmänt egoistisk. Fy för mig! Inte okej.

Vet att jag måste skärpa mig. Men orkan finns inte riktigt där på något vis. Känns som om att kroppen är bly tung och huvudet innehåller skumgummi. Inte en vettig tanke lyckas liksom komma fram.

Sen är det lite märkligt. Jag är mörkrädd, väldigt mörkrädd. Men jag har bott själv väldigt länge och i olika lägenheter på olika ställen. Och i går kväll fick jag panik. Jag hörde ett konstigt ljud, kroppen frös till is och jag somnar tillslut med lampan på och kroppen väl inrullad i täcket som skydd.

I morse inser jag att det är min badrumsdörr som gett ljud i från sig då jag glömde fönstret öppet i badrummet. Dumt. Töntigt. Jag är ändå 23 snart. Jag ska inte behöva ha svårt att somna på nätterna för att jag hör ett ljud.

Men de känns som om kroppen och tanken som sagt inte riktigt fungerar som den ska längre. Tillfälligt fel kanske? Jag hoppas. Kanske har jag blivit för bekväm. Så van att så sällan sova själv. 

Vi har pratat om ärren. Om tatueringar. Om min allmänna kropp.

Jag sa att kanske är det så att jag inte bryr mig om vad jag tatuerar är för att min kropp redan är "förstörd". Mina ärr finns kvar och kommer alltid finnas där också. Så vad spelar det för roll om jag har tatueringar överallt. Ingenting. Annat än att ögonen kanske dras till tatueringarn i stället för ärren. Det hade vart skönt.

Men mina ärr stör mig inte så mycket. Dom är en del av mig. Inte speciellt vackra, men fortfarande en del av mitt liv, min historia.

Han tycker det är lite jobbigt. Han kan inte riktigt förstå. Med all rätt.

Jag försöker förklara. Det går inge vidare. Det finns ingen specifik händelse i mitt liv som gjort mina ärr. Det är en rad små (obetydliga i andras ögon) händelser som gjort helheten.

Han håller om mig och försöker trösta mig. Jag ler och njuter av hans omfamning, men vet att det är omöjligt att trösta mig för något som hänt så länge sedan.

Funderade om jag skulle nämt Favorit Farbror. Det plågar fortfarande. Det sticker lite så där obehagligt varje gång jag tittar på stjärnorna. Där jag vet att han finns. Kommer i håg förtvivlan och gråten som tycktes ta över mitt liv litegrann.

Jag minns sms:et, där mamma berättade att det var över. Kampen var över. För honom i alla fall. Jag minns gråten som fastnade i halsen. Som satt fast där hela dagen tills jag kunde gå hem. Men när jag väl kom hem kunde jag inte gråta. Varför skulle jag gråta över att han slapp lida längre? Det vore dumt av mig. Tårarna kom inte förrän långt efter.

Jag minns V den dagen. Hon kom till jobbet lite tidigare. Gav mig en Lion och en flaska juice. Hon sa inget. Det tackar jag för.

Jag minns också början på hans lidande. Jag grät. Två dagar senare ringer mamma och säger att mormor är sjuk. Tårarna rinner inne på affären. Jag är glad att V stod brevid mig. Höll om mig. Jag trodde att jag inte skulle orka mer. Men det gjorde jag. Jag gick på som vanligt.

Krisen är över, favoriten är borta och mormor har återhämta sig.

Magnus Betner. Vad ska man säga. Hur kan man låta bli att älska honom?

Han säger saker som inte får sägas, han är bitter och inget känns som om det riktigt duger för honom. Helt rätt i min åsikt. Man ska kritisera och diskutera för att kunna förbättra. Däremot blir jag ledsen över alla trångsynta svenskar. Inte konstigt att säker och ting utvecklas åt fel håll. Vi får skämta om Mohammed och diverse ting, men gud ska veta vad svenskarna rasar när väl någon skämtar eller gör något mot svenskarnas heligaste: Astrid Lindgren.

Magnus Betners blogg:

http://www.magnusbetner.com/dagboken/

Läs också sista kommentaren av "Björn". Underbart!

Aftonbladet om samma sak:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article6836158.ab#abArticleComments

Läs gärna också kommentarerna till artikeln och gråt en skvätt för de trångsynta.

Det var allt på mitt lilla hjärta just idag. C Ya!

"Är du min babe?" brukar han fråga. Klart jag är.

Längtar hem. Även om solen börjar visa sig och värma upp oss. Hemlängtan liksom ligger och gnager.

Hemlängtan dot com. Helt enkelt.