www.annaliten.blogg.se

Nu är jag tillbaka där jag började och det är där jag kommer stanna.

Over and out.

Vad ska man säga. Dom rosa molnen försvann. kan inte ens skymta dem längre.

Jag är arg, han är arg. Vi båda är arga. På vad är lite diffust.

Jag är irriterad över hans brist på att dela tiden. Ja, jag förstår att han vill hinna träfaf vänner osv. Helt klart och de ska han också. Men betyder det att han ska försvinna i en vecka? Att man knappt ser han överhuvudtaget, inte hör av han heller. Som bort blåst. Det tycker jag inte är okej. Klart han ska hänga med vännerna men kanske behöver man inte helt försvinna från jordensyta för de?

Josse och jag gjorde en spontan liten utgång på eget bevåg. Så som förr i tiden! Skit kul hade jag, verkligen! Han uppskattade det inte riktigt. Han tycker att jag kunde ha hört av mig i alla fall så han visste var jag var, och jo de hade jag kunnat göra. Men han låg ju ändå och sov? Aja, han säger att han inte tycker om hur mina utgångar med mina vänner brukar sluta med att jag hamnar ensam med några skumma typer. De kan jag förstå, men jag är trots allt 23år. Jag har bott på ön i snart ett år. Jag har vart ensam med skumma typer förut  utan att ha någon som visste vart jag var.

Jag förstår vad han menar. Men det stör mig ändå att folk inklusive han tar mig för en lite flicka som inte kan göra något själv.

Jag har i allmänhet vart grinig. Nu vet jag varför jag känt mig som en levande död. Ska fixa det i morgon.

Han är sur, jag är sur.

Vi skulle umgås den 3 mars. En av våra får lediga dagar tillsammans. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om han vill ens längre. Någon mysig ledig dag tillsammans kommer det i alla fall inte bli. Vi behöver prata, reda ut en del. Förhoppningsvis går de bra.

Fan. Känner mig helt förstörd. Hade helst av allt velat gå från jobbet och lägga mig i sängen och gråta floder.

Hem och få ur mig allt och inget.

Han har redan informerat mig. Men jag blir lite irriterad ändå. Ni som känner mig är väl inte direkt förvånad.

Kan inte låta bli att irritera mig på människor som dubbelbokar sig om jag säger så. Inte kul för någon i sammanhanget. Jag vet. Jag har ingen rätt. Har lust att säga att han får sova hemma resten av veckan. När vi ändå jobbar olika. Men jag har inte hjärta för de, även om jag är sur så vill jag ju ha han där.

Hur som helst så hängde man med den hemkomna i går. Vi gjorde de vi är absolut bäst på: Ryggläge i sängen med film och karra.

Underbart, det finns ingen man slappar så bra med som med den hemkomna. Vi kollade på "Drömkåken". Jisses så vi skrattade! Måste säga att filmen absolut var nyttigt för mitt humör! Den var grym! Och jag som inte ens tycker om svenska filmer.

Nu så ska jag jobba. Sen får jag väl se om Plutt är hemma när jag kommer eller om han kanske dubbelbokat sig igen och drar de kortaste strået (jaaa, jag vet. Jag ska inte gnälla eftersom jag får mest tid av alla. Men jag måste få gnälla av mig lite).

Reslutatet blir: En röd, en ultra blond. En lång, en kort. En pojke, en flicka.

Olika men väldigt lika trots allt.

En med ett stort hjärta, en med ett hjärta som är trasigt i kanterna.

Olika upplevelser, olika erfarenheter.

Som till slut kan pusslas ihop till ett Oss. Till ett Vi.

Skillnaden mellan dig cog mig är att du är ditt underbara du och jag är mitt lite halv trasiga jag. Resultatet blir trots allt ganska bra.

Sitter på jobbet, som vanligt. Slutar 20 idag. Ska leka lite med den hemkomna efter jobbet. Sedan blir det att vänta på Plutt som ska komma och joina mig i min stora säng. Aldrig har jag känt mig så liten som när jag ligger ensam i den där monster stora sängen. Brukar "skärma" av sängen med den andra kudden, så sängen inte ska kännas så stor. Känns tryggt att känna något stöd bakom ryggen. Nästan som om att Plutt sov bakom mig.

Läst mycket i tidningarna om Bjästa nu sista tiden. Svårt att låta bli. Funderar mycket kring det där. Dom säger att samma makt som Hitler fick skulle aldrig en enstaka människa kunna få idag. Fallet i Bjästa visar på raka motsatsen. Vuxna människor låter ledas av rykten som startas av ungdomar (inte ens så att man kan kalla dem ungdommar, de är barn). Alla litar blint på vad som är sagt.

Människor tycker om att få ingå i en grupp. Skylla ansvaret på någon annan är också populärt, i stället för att ta reda på vad som är rätt och vad som är fel.

Så hur kan vi på 2010-talet fortfarande vara i ett sånt behov att få vara med i gruppen att vuxna människor stöter ut en 14-årig flicka?

Skrämmande. Absolut. Jag hoppas och tror att jag aldrig kommer bli en sådan människa. En sådan som följer gruppen oavsätt vad. Som litar blint på vad sägs runt i kring.

Vet att jag måste skärpa mig. Men orkan finns inte riktigt där på något vis. Känns som om att kroppen är bly tung och huvudet innehåller skumgummi. Inte en vettig tanke lyckas liksom komma fram.

Sen är det lite märkligt. Jag är mörkrädd, väldigt mörkrädd. Men jag har bott själv väldigt länge och i olika lägenheter på olika ställen. Och i går kväll fick jag panik. Jag hörde ett konstigt ljud, kroppen frös till is och jag somnar tillslut med lampan på och kroppen väl inrullad i täcket som skydd.

I morse inser jag att det är min badrumsdörr som gett ljud i från sig då jag glömde fönstret öppet i badrummet. Dumt. Töntigt. Jag är ändå 23 snart. Jag ska inte behöva ha svårt att somna på nätterna för att jag hör ett ljud.

Men de känns som om kroppen och tanken som sagt inte riktigt fungerar som den ska längre. Tillfälligt fel kanske? Jag hoppas. Kanske har jag blivit för bekväm. Så van att så sällan sova själv. 

Vi har pratat om ärren. Om tatueringar. Om min allmänna kropp.

Jag sa att kanske är det så att jag inte bryr mig om vad jag tatuerar är för att min kropp redan är "förstörd". Mina ärr finns kvar och kommer alltid finnas där också. Så vad spelar det för roll om jag har tatueringar överallt. Ingenting. Annat än att ögonen kanske dras till tatueringarn i stället för ärren. Det hade vart skönt.

Men mina ärr stör mig inte så mycket. Dom är en del av mig. Inte speciellt vackra, men fortfarande en del av mitt liv, min historia.

Han tycker det är lite jobbigt. Han kan inte riktigt förstå. Med all rätt.

Jag försöker förklara. Det går inge vidare. Det finns ingen specifik händelse i mitt liv som gjort mina ärr. Det är en rad små (obetydliga i andras ögon) händelser som gjort helheten.

Han håller om mig och försöker trösta mig. Jag ler och njuter av hans omfamning, men vet att det är omöjligt att trösta mig för något som hänt så länge sedan.

Funderade om jag skulle nämt Favorit Farbror. Det plågar fortfarande. Det sticker lite så där obehagligt varje gång jag tittar på stjärnorna. Där jag vet att han finns. Kommer i håg förtvivlan och gråten som tycktes ta över mitt liv litegrann.

Jag minns sms:et, där mamma berättade att det var över. Kampen var över. För honom i alla fall. Jag minns gråten som fastnade i halsen. Som satt fast där hela dagen tills jag kunde gå hem. Men när jag väl kom hem kunde jag inte gråta. Varför skulle jag gråta över att han slapp lida längre? Det vore dumt av mig. Tårarna kom inte förrän långt efter.

Jag minns V den dagen. Hon kom till jobbet lite tidigare. Gav mig en Lion och en flaska juice. Hon sa inget. Det tackar jag för.

Jag minns också början på hans lidande. Jag grät. Två dagar senare ringer mamma och säger att mormor är sjuk. Tårarna rinner inne på affären. Jag är glad att V stod brevid mig. Höll om mig. Jag trodde att jag inte skulle orka mer. Men det gjorde jag. Jag gick på som vanligt.

Krisen är över, favoriten är borta och mormor har återhämta sig.

Han säger saker som inte får sägas, han är bitter och inget känns som om det riktigt duger för honom. Helt rätt i min åsikt. Man ska kritisera och diskutera för att kunna förbättra. Däremot blir jag ledsen över alla trångsynta svenskar. Inte konstigt att säker och ting utvecklas åt fel håll. Vi får skämta om Mohammed och diverse ting, men gud ska veta vad svenskarna rasar när väl någon skämtar eller gör något mot svenskarnas heligaste: Astrid Lindgren.

Magnus Betners blogg:

http://www.magnusbetner.com/dagboken/

Läs också sista kommentaren av "Björn". Underbart!

Aftonbladet om samma sak:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article6836158.ab#abArticleComments

Läs gärna också kommentarerna till artikeln och gråt en skvätt för de trångsynta.

Det var allt på mitt lilla hjärta just idag. C Ya!

Hemlängtan dot com. Helt enkelt.

Det gör mig lite ledsen att jag aldrig kommer kunna få tillbaka samhörigheten som endast kan existera mellan häst och människa. Jag önskar jag kunde. Men jag kan inte. Förutsättningarna finns inte. Kanske i en annan tid. Ett annat liv, får jag tillbaka dem jag älskat oändligt mycket under större delen av min uppväxt.

Jag hoppas det i alla fall.

Undertiden ska jag leva livet jag har nu. Sitter på jobbet. Kommer sitta kvar här i ungefär 8 timmar till. Sedan blir det hem och snabbduscha, fixa, trixa och sedan bege sig ut på äventyr. Har sett framemot det. Nu vet jag inte längre. Kommer säkert bli skoj, men oron gnager lite längts bak i huvudet. Som vanligt.

Längtar hem till kalla Sverige. Till enkelheten som finns där och inte här. Längtar efter en lägenhet som är min (och förhoppningsvis Plutts också). Mina grejor.

En lägenhet med tapeter.

Tapeter saknar jag.

Nästan som ön ville säga till föräldrarna mina "Titta så er dotter lider här i kylan".

Och idag, guess what? Det är sol. Mupp ö!

Veckan har alltså spenderats med föräldrarna. Skoj, synd bara vädret sög och att jag blivit förkyld. Men det vart super kul ändå. Saknat mamma min. Pappa har då saknat mig massor. Han brukar inte vara direkt speciellt intresserad av mitt liv, förrän nu. Riktigt kul känns de.

I går kväll kom Plutt och sov hos mig. Jag fick äntligen somna med hans armar runt mig. Det har känt så himla tomt där på den lilla madrassen jag sovit på i veckan.

Föräldrarna tyckte då om Plutt i alla fall. Eller rättare sagt blev helt frälsta i han. :)

Förkylningen gör att jag har en ständig huvudvärk som håller på att ta kål på mig. Den hemkomna ger mig något som i mina ögon ser ut som gift. Men hon lovar dyrt och heligt att hon inte försöker förgifta mig, utan att det ska göra en frisk. Frisk har jag väl aldrig riktigt varit så jag vet inte vad för lurt hon har i tankarna!

"Vad har du för plan för kvällen" skriver jag till Plutt som jag saknar.

"Du är min plan" får jag till svar. Underbart! Jag har aldrig fått vara någons plan. Förrän nu.

Den hemkomna berättar om vad som hänt under veckan. Det jag missat. Det slutar med att vi sitter och skrattar hystersikt och lite smått deprimerat. Samma sak varje gång. Om och om igen. Det är så att det blir skrattretande!

Jobbar förmiddag hela veckan. Blir att gå ut och skaka rumpa på fredag. Ska bli lite kul men läskigt.

På tal om det. Blev en liten sväng ut i onsdags också. Träffade han jag bävat lite att träffa. Norrisen. Fruktansvärt nödvändigt kändes det som. För att liksom konstatera att allt är över. Även om jag vetat det länge. Men nu är det över. Vänner är vi, jajjomensan. Inget mer inget mindre. Och det känns underbart.

Nu blir det lite jobb innan man får gå hem och snutta med Plutt som jag saknat sjukt mycket. Hur ska det gå när han åker på semester till de kalla ladet igen? Jag kommer dö.

"Surar du på mig så blir jag sur på dig. Nej det får du inte. Du har ingen rätt att vara sur. Jo det har jag. Om du får, så får jag."

Onödiga diskutioner om små obetydliga ting. I många andra fall så skulle jag säga att det inte är okej. Att det är fel att vara så som vi är. Samtidigt som jag tycker att det är helt rätt. Vi vet precis hur vi ska avväja situationen när vi är less. Vi vet hur vi själva fungerar, men framför allt hur den andre fungerar.

Vi vet vart knapparna sitter. Så lika. Fruktansvärt lika. Men ändå så olika.

Det är tryggt och behagligt. Att veta hur en människa reagerar på saker och ting.

Hur som helst. Plutt ska träffa svärmor och svärfar i morgon. Ska bli kul! Mamma och pappa kommer tycka om honom. Jag är inte ens orolig.

Nu ska jag jobba i 2,5 timmar till innan jag ska gå hem och fixa lite grejor innan jag ska åka och hämta föräldrarna på flygplatsen. :D

Planerna att åka hem i Augusti skrämmer mig samtidigt som den gör mig så där pirrig. Hur ska det gå? Vad kommer hända?

Vad framtiden har tänkt för mig vet jag inte. Men jag vet att det alltid kommer att ordna sig. Oavsätt vad.

Det kanske inte alltid blir som man tänkt. Därför tänker jag inte tänka så mycket. Jag tänker göra så som jag gjorde när jag flyttade hit.

Samma dag jag belv uppsagt så sa jag även upp lägenhet och all där i kring. Bestämt att inom 3 månader måste jag hittat ett annat jobb, ett nytt liv. En ny plats.

Först ringde dom från Malta, erbjöd mig jobb. Sedan ringde dom från Borås och Stockholm. Självklart valde jag jobbet på lilla ön.

Det blir lite samma sak nu. Det enda som är lite svårare i detta fall är att jag är inte ensam, jag kan inte (vill inte för den delen) flytta dit jag vänder näsan. Jag måste visa hänsyn. Underbart! Man får se det som en liten utmaning i livet. 

Om det inte skulle funka med att hitta jobb i Sverige så står alltid Irland  och England där. Herregud inte behöver vi oja oss, vi har ju alltid några backup vägar att ta.

Jag kan känna tvivel ibland. Men tvivlet försvinner så fort jag väljer att titta framåt, tro och hoppas att det kommer bli bättre än jag någonsin tänkt.

Jag är ganska nöjd med livet just nu. Men alla äventyr vi har framför oss, oavsätt om att inhandla en säng räknas som äventyr eller ej. För mig är det de i alla fall. Och vet ni vad. Det duger alldeles utmärkt!

Irriterad. Trött.

Väldigt irriterad. Varför? Många olika orsaker. Töntiga små irritationsmoment i livet gör mig arg.

Jag vet att jag egentligen inte får vara arg. Inte utan anledning. Eller rättare sagt med den dåliga anledningen jag har.

Men arg är jag i alla fall.

"Hur är det?" Skriver han.

"Jodå. Det rullar väl."

"Hur rullar det? Uppåt? Neråt? Som en jojo?"

"Det är nog jojo-effekten skulle jag säga"

Endast han som frågar om hur det rullar. Skönt. Han vet precis hur jag fungerar.

Jag vet, han har gjort en massa skit. Han har sårat inte bara mig, utan många många fler. Men han är ändå shysst. Han är snäll. Innerst inne. Han vill väl men det blir bara fel. Han lämnar ön snart. Tråkigt. Hoppas jag hinner träffa honom för att säga hej då, och jag hoppas verkligen på att vi fortfarande kommer att höras på msn.

I morgon är man ledig. Så i kväll blir det hem och se lite film, fundera i allmänhet. I morgon ska jag betala hyran, förhoppningsvis. Min lanlord är lite svår att få tag på nämligen. Sen ska jag gå och inhadla lite mackor, kaffe och sånt som min mamma kräver att jag ska ha hemma när hon kommer.

Grillning på taket på kvällen. Jag var inte alls sugen. Jag är som sagt bara arg. Så just i dag vill jag inte umgås med någon. Förhoppningsvis blir det bättre i morgon. Annars kommer jag vägra i sten och dra täcket över huvudet. Då får mina goa vänner bli hur arg dom vill på mig. Men ibland, bara ibland så behöver jag få sura i min ensamhet.

Fast det är klart, helst av allt hade jag velat att någon kunde muntra upp mig. Men det är sånt man inte får säga. Man får inte kräva av folk. Så därför gör jag det inte heller.

Ungefär en timme kvar på jobbet. Jisses så seg dag.

Over and out.

"Jag måste säga att jag tycker om den du är just nu, men jag saknar AnnaLiten ibland. Anna Almighty kommer aldrig att klå AnnaLiten."

Kanske kommer jag återgå till annaliten.blogg.se igen inom kort.

Lasse. Han är bra, han. Han påminner mig om tider som aldrig kommer komma tillbaka. Ögonblick som sakta men säkert tynar bort i mitt minne. Dom liksom ersätts av nya upplevelser. Det är inget jag väljer, men det sker ändå.

Personer som betytt så mycket för mig, som så hastigt försvunnit ur mitt liv. På ett eller annat sätt. Jag tänker på dem. Saknar dem. Tyvärr är känslan säkerligen inte ömsesidig.

Jag är glad över dem jag har kvar. Även om de befinner sig i ett annat land. Även om avståndet mellan oss är flera hundra mil. Vi pratar sällan. Men jag vet att vi finns i varandras tankar. Det är något som betyder något.

Sommaren här på ön börjar komma. Kackelackorna börjar krypa fram från dess vrår och skrämmer slag på mig. Solen gör att men visar mer hud, detta gör invånarna på denna ön lite smått galen. Dvs att kommentarerna, tutningarna och diverse ljud de ger i från sig  har börjat igen. Sommaren är snart här.

Den 27 April har jag bott på lilla ön i ett år. Hela 12 månader. Tiden har rusat förbi. Bra tider, dåliga tider. Massor av minnen och nya människor. Framför allt nya vänner. Den sista Augusti gör jag min sista arbetsdag är det tänkt. Då är det dags att återvända till verkligheten.

Mamma och pappa kommer på besök den 7 mars. Äntligen ska jag få visa min mamma mitt liv jag haft de senaste månaderna. Ska bli skoj. Hoppas ön visar sitt underbara vårväder. Det förtjänar föräldrarna mina efter diverse snöstormar hemma i det kalla landet.

Funderat lite på sista tiden. På det som var och det som blivit. Hur allt kunde sluta så här. Att jag fått någon jag inte ens hoppats på att kunna få. Och att jag sakta men säkert släpper osäkerheten. För varje ledig dag vi spenderar tillsammans, för varenda middag vi lagar tillsammans inser jag att det inte är något att vara rädd för. Vi känner oss själva fruktansvärt väl.

Jag vet att när vi väl kommer att bråka så kommer det smälla högt, han kommer driva mig till vansinne. Samtidigt som jag vet att det är han som kommer få mig att bli glad igen.

På natten när jag vaknar och inser att han ligger med ryggen mot mig, så behöver jag bara rör på mig för att han omedvetet vänder på sig och lägger sin arm runt mig igen. Ibland kommer jag på mig själv att titta på honom i smyg på natten. Jag ser hur han andas. Jag känner hans hjärta. Han ser fridfull ut.

Jag hade inte velat ha någon annan. Någonsin.

Han skrattar åt mig när jag säger att jag tror på ödet. Men hur stor sannolikhet är det att jag skulle träffa honom på den lilla ön? Hur stor sannolikhet är det att vi skulle ha träffats överhuvudtaget?

Jag vet att det kanske är naivt (så som han säger) att tro på ödet. Men det är en sorts trygghet. Att veta att allt som händer sker av en anledning. Att det finns en mening med allt som händer. Han kanske inte behöver någon sådan tröst, kanske har han andra sätt att tackla saker och ting. Men jag behöver ödet. För min egen skull.

Sitter återigen på jobbet. Lite bitter. Jag hade velat frysa tiden och bara legat kvar i Plutts famn resten av mitt liv. Inte tänka, bara andas in hans doft som gör mig trygg. Känna hans kyssar i min nacke samtidigt som hans armar håller om mig. Som om att han hade kunnat skyddat mig från omvärlden.

Men eftersom jag inte kan frysa tiden. Så är det väl bara att vakna och inse att livet inte funkar så. Kollar schemat. Försöker pussla ihop några dagar då man hinner se honom. En ledig tillsammans nästa vecka. Ska bli skönt.

Eftersom Plutt dissar mig i natt så drar jag hem den hemkomna till min säng i stället. Har man det inte bra så säg?! Nästan så att jag är avis på mig själv!

Sommaren börjar anlända till den lilla ön.

20 grader plus och en ledig dag. Underbart!

Ska ta och sätta mig på balkongen och sola efter en dusch. Njuta.

Golfaren skriver till mig. Första gången jag träffade honom var förra sommaren, dvs väldigt länge sedan. Efter det har man stött på honom lite här och var (ön är trots allt inte speciellt stor). Sist jag träffade honom var på nyår. Han gav mig någon sorts kärleksförklaring. Eller i alla fall en förklaring varför jag skulle vara med honom i stället för någon annan.

Han lyckas inte så bra. Igår försökte han förklara varför jag skulle komma till honom och hänga. Sämsta anledningen någonsin. Han verkar inte riktigt fatta att jag inte någonstanns är intresserad. Men jag låter honom hålla på. Jag vet att jag redan hittat den bästa.

Vi glider in i samtalet film, jag och Golfaren. Jag konstanterar att Band of Brothers är helt underbart bra. Det tycker inte han.

Min kommentar var:

"Nej, men det är klart alla är vi olika. Endel tycker om historia och andra har fullt upp med att fundera tillsammans med vännerna om vilken frisyrgele som flottar ner håret ordentligen, så där så det ser ut som om det finns ett Bregott paket i håret."

Den bästa sitter på jobbet. Vi har bestämt att vi inte ska ses förrän på hans födelsedag på Tisdag. Onödigt tycker jag. Men visst, det funkar väl.

Jag skriver till honom vad Golfaren skrivit. Mest för att jag tycket att det var komiskt.

"Nu blev jag arg" Skriver han.

"Varför då?, det är väl onödigt!" Tycker jag.

"Ja, någon golftönt vill sätta på min tjej!"

"Ja, men du får väl se det positivt. Golfnörden vill sätta på din flickvän men har ingen chans mot dig."

Ibland funderar jag. Vi är väldigt lika i många sammanhang, men ännu mer olika i andra. Kommer det funka eller kommer vi såra varandra helt och totalt? Kommer jag att såra honom?

Jag vet inte. Men jag tänker inte ge upp på ett tag i alla fall.

Irritation, rädsla och dumma kommentarer.

Dåtiden verkar liksom peta oss i ögat mest hela tiden. Förhoppningsvis så lägger det sig. Förhopningsvis så lägger vi ner diskutioner som aldrig kommer någon vart. Som inte gör någon nytta.

"Jag önskar nästan att du kunde vara lite svartsjuk"

Bara för att jag inte säger något behöver det inte betyda att jag inte är svartsjuk.

Som två sura barn ligger vi på rygg och stirra upp i taket. Ältar, svär lite tyst för sig själv.

- Vill du mysa? säger han.

Alla vet vi hur jag blir när jag är sur. Jag blir RIKTIGT sur. Men okej, jag går med på att mysa. Lite kyligt så.

Jag som i vanliga fall har väldigt lätt att yttra mig. Säga vad jag tycker och tänker. Jag ligger tyst och försöker liksom fundera ut ett bra sätt att försöka förklara på.

Jag förblir tyst helt enkelt.

Efter en stund så lägger vi ner. Mest för att han tar sitt sundaförnuft och inser hur muppiga vi är. Jag vet också hur muppiga vi är, men mitt sundaförnuft anser tydligen inte att det var läge att visa upp sig.

Efter lite gnäll så ger även jag mig. Avslutar kvällen med ett par parti Uno och en massa mys. Vi skrattar åt oss själva.

Men ska jag vara ärlig. Så även om vi inte ens kan kalla våra diskutioner för bråk, så gör dom mig livrädd. På så många olika sätt.

Jag tror det kommer gå över, rädslan alltså. När jag inser att han vill ha mig, att jag lyckats få den bästa. Det kommer att ta ett bra tag att inse de.

Nu jobba en stund. På måndag ska jag ut och handla present till Plutt. Hans födelsedag på tisdag. har planerat en hel myskväll! Ska bli underbart!

Bästa låten just nu. Helt klart!

If it makes you happy, why the hell are you so sad?

Jag kan svaret på frågan. Samma svar som alltid.

Nu, mysa i ensamheten med Jack Johnson innan Plutt kommer och sover med mig efter jobbet. Jag sover som bäst om jag känner hans andedräkt i min nacke och svaga snarkningar i mitt öra.